Inte Alltid Stark

Jag har inte tid, jag har inte energi, jag har inte lust.
Jag är kort sagt klar med vänskaper som bara hålls vid liv genom sociala medier.
Och jag menar inte vänskaper med människor som bor i andra orter, städer, länder eller människor som jag vanligtvis inte umgås med.

Jag menar vänskaper med människor som står mig nära, eller har stått mig nära.

Jag har skurit flera band detta år, på grund av att det visat sig TYDLIGT, vem och vilka jag kan räkna med i tuffa tider. I mitt liv, där jag är just nu i min situation.. Så behöver jag stöd. Jag behöver veta att mina vänner finns där för mig. Eller så behöver jag veta att dem inte göra det. Jag vill inte ha tomma löften om att finnas där, sen när det väl kommer till krita så gör dem inte alls det.

Om någon av mina vänner inte kan, eller har energin till att finnas, så är det okej.. Vi är alla mänskliga och går igenom saker i våra liv.. Det handlar om att sluta ge mig förhoppningar och tomma löften om stöd, sen stå där och se på när jag faller i backen. DET är inte okej, och det är INTE så vänskap fungerar.

Jag vaknade i morse och kände mig så bitter. Bitter på att behöva förklara att jag är besviken.. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att skona dessa människor från deras löften och helt enkelt "nedgradera" vänskapen.
Jag vill inte, orkar inte och tänker inte lägga energi på att bli besviken och känna mig "bortglömd".
Då är det bättre att jag lägger den energin på mig själv och på de vänner som faktiskt anstränger sig och visar var och varannan dag att jag inte står själv. För dessa människor är jag evigt tacksam.

 

Puss å sånt