Inte Alltid Stark

Från början?
I så fall.. Var börjar historien? Hur långt ska jag gå tillbaka?
För att göra detta så enkelt som möjligt för min egen del, och för att inte göra det allt för långdraget, så börjar jag vid årsskiftet någonstans. Och om någon skulle ha frågor om saker innan det, så kan man ju alltid fråga.

Januari.

Jag har varit ledig sedan mitten på oktober vid det laget.. Inte på grund av sjukskrivning, men på grund av att mitt uppdrag via mitt bemanningsföretag hade blivit avslutat, och jag gick hemma och väntade på nytt uppdrag.

Även om jag inte var sjukskriven, så skulle det lik väl kunna ha varit anledningen till att jag var hemma då jag vid det laget inte haft semester på 2.5 år.
Jag uppskattade ledigheten och visste väl på någon nivå att det är för min hälsas bästa att jag får vara hemma.. Även om jag alltid, ALLTID varit typen av person som knarkar mitt jobb.
Pengar är vitalt för att kunna vara fri och göra vad man känner för, när man väl har ledigt.

Jag passar även här på, för första gången på ett år, att söka för tredje och sista gången för min misstänkta MS. Utredningen har sedan ett par månader varit avbruten då jag jobbat så hårt och inte haft möjlighet att sköta mina läkartider.

I slutet på januari så får jag en remiss till en neurolog som i sin tur ska skicka mig på röntgen.

Februari.

Jag får ett samtal av min konsultchef. Jag ska på intervju. Som konsult på bemanningsföretag så får man inte tacka nej till ett jobb om man går hemma med lön, för då blir av med lönen (förståeligt).
Jag går på intervjun och på intervjun så får jag veta av personen som intervjuar mig att jobbet är väldigt stressigt och att man måste vara beredd på att arbeta i högt tempo.. och stress stress stress. Kort sagt, det ordet som dök upp mest på den intervjun var "stress".
Jag påpekar på intervjun att jag inte kan stressa, men att jag kan skynda. Jag påpekar ett flertal gånger att jag inte är kapabel till att stressa.
Efter intervjun så ringer jag min konsultchef och berättar att jag tror inte att detta är ett jobb för mig då jag inte är stresstålig. Hon svarar mig - "Jusst ja, så var det ja". Vi säger väl inget mer ingående om det utan jag ringde mest för att ge henne en uppdatering och feedback på intervjun.
Några dagar senare ringer min konsultchef igen. - "Du ska börja jobba på måndag!"
Jag blir något chockad då jag inte riktigt förstår hur jag kan ha fått jobbet, då jag både på intervjun och till min chef uttryckt ganska rakt att detta är ingen bra idé. - JAG KAN INTE STRESSA!
Jag får gilla läget och jag går in i mitt nya uppdrag och försöker hålla en positiv inställning och ge det en chans innan jag stressar upp mig.
Första veckan avklarad och jag och min vän Maria ska ut och fira lite på lördagen.
En inte allt för stor volym alkohol intas.. Sådär lagom mycket. Varken lite eller mycket.
Vaknar dagen efter och blir då upphämtad av min mor och hennes man då jag ska spendera natten hos dom och umgås lite med min hund som bor ute hos min mor.
Väl ute hos min mor så bestämmer jag mig för att utnyttja tvättstugan lite och går ner för att tvätta.. Inte många minuter passerar innan jag känner att det börjar rycka våldsamt på höger sida av mitt ansikte, strax under ögat..Jag hinner säga högt "Något händer".. Innan jag förlorar medvetande och faller ihop på golvet.
Enligt min mor så hade jag någon form av krampanfall, likt ett epilepsianfall.
Ambulans kallas tills platsen och jag vaknar med ambulanspersonal runt om mig och förstår inte vad som hänt.. Jag känner inte igen någon som står runt mig.
En "ambulanskvinna" frågar mig - "Vet du vem den här kvinnan är?" och pekar på en medelålders kvinna...
- Nej.. Nej jag vet inte vem det där är.
Fick då veta att det var min mamma.
Jag får förklarat för mig att jag har tappat minnet och att det är vanligt efter att man fått ett krampanfall.. Det blir tydligen som en nollställning i hjärnan.
Jag åker med ambulansen in till akuten där jag akutröntgas och får prata lite med läkaren.
Inga tumörer eller blodproppar hittade. Phew.. tur det tänker jag.
Frågan återstår ju dock.. VARFÖR fick jag mitt anfall?
En utredning för Epilepsi sätts nu igång. - Som om inte MS utredningen vore nog.

Mars.

Jag är tillbaka på jobbet efter en dags sjukskrivning efter mitt krampanfall. Bara det är helt galet.. Det inser jag nu när jag skriver det. EN DAG!?

Nå väl.. En vecka in i Mars nu och jag ska äntligen in på magnetröntgen för min ännu icke diagnostiserade MS.
Några dagar efter röntgen så får jag en kallelse till Neurologen för att gå igenom vad som hittats eller inte hittats på bilderna. Jag har fått en tid dagarna innan påskafton och jag känner att jag vill få fira påsk utan detta hängandes över mig så jag bokar om min tid till efter påsk.. Den tiden kommer att ändras ännu en gång då sjukdom slår till på neurologi avdelningen på sjukan och dom bokar om mig till en "akut tid" hos en "jourläkare".
När det äntligen är dags för min läkartid så får jag träffa en läkare som presenterar sig, välkomnar mig och sätter mig ner inne på hans kontor.. stirrar blankt på mig och frågar - "Jaha, varför är du här"...  - Jag söker för MS. - "Bra, jag kan säga såhär, du borde ha varit här tidigare, och jag enligt lag behöver ta lite fler prover innan jag kan ge dig en diagnos, men ja, du har MS". - Okej, ja.. det visste jag nog redan. - "Om jag får bestämma så kommer jag lägga in dig på en gång." - Ja, du får bestämma, men jag hade tänkt att gå till jobbet idag. - "Det kommer du inte göra, jag kommer lägga in dig för en 3 dagars kur kortison". - Jahapp.. aja.. okejdå.
Efter mina tre dagar inne på akut stroke och neurologi avdelningen är jag åter igen tillbaka på jobbet och stressar ARSLET av mig.. för det är de jag gör på jobbet.. ALLT och stressar sönder.. JÄTTE bra för hälsan.
Läkaren ringer och vill att jag kommer in och tar sänkan och för att prata behandling. Jag får okej av jobbet att åka in på lunchen.
Väl på sjukhuset så får jag beskedet av min fantastiska neurolog att han kommer gå all in och behandla min MS aggressivt. Jag kommer att få cellgifter som behandling. CELLGIFTER. Förstår ni??

Tuuusen tankar snurrar i huvudet.. Jag kommer tappa håret.. jag kommer få gå runt med en sjal på huvudet, eller ska jag skaffa peruk? Herre Gud.. Detta är galet!

April.
Veckorna och stressen på min arbetsplats äter upp mig. Vid fler än ett tillfälle bryter jag ihop på jobbet i tårar och blir lugnad av kollegorna. Det är tur att jag jobbade med psykologer som proffsigt och snabbt vet hur man ska skruva på folks tankar och få ner mig i varv.
Jag är så nära bristningsgränsen vid detta tillfälle så jag går i självmordstankar.. Hur mycket mer orkar jag?
Jag får kallelse till utredning av krampanfallet jag hade i slutet på februari.. Det går inte snabbt.
Dom kommer fram till att jag inte epilepsi, utan att jag förmodligen fått krampanfallet som ett resultat av stress och utbrändhet... Ah men va bra.. Min arbetsplats är roten till all stress i universum.. Och jag är fast.
Jag uttryckligen påpekade att jag inte är stresstålig.. ändå blev jag placerad på detta bygge.. Hur är det möjligt och hur tar jag mig ur denna situation.. UTAN sjukskrivning?

Det är snart dags för min första cellgiftsbehandling.. Jag är sjukt nervös.. Kan ingen följa med mig?

Jag jobbar fortfarande och har informerat jobbet om att jag kommer att vara borta hela dagen imorgon pga behandlingen.. men att jag kommer tillbaka dagen efter... Lindah, hallå.. du ska få CELLGIFTER... och du tänker vara tillbaka på jobbet dagen efter?
Innerst inne vet jag att jag borde ta tillfället i akt och få till en sjukskrivning nu så jag får vila.. Jag dividerar med mig själv hela natten innan, om jag ska ta upp sjukskrivning med min läkare eller ej. Och jag bestämmer mig väl egentligen inte förrän precis innan behandlingen att jag ska ta upp det. Detta är så fruuuuktasvärt ångestladdat för mig så det går inte ens att förklara. En sjukskrivning för mig är lika med att erkänna sig besegrad, och det är något jag aldrig gjort. No way.

Jag får iallafall till en sjukskrivning på 2 veckor till att börja med. Inga frågor ställda.. Helt självklart från min underbara neurolog.

Nu, dags för Cellgifter.. Min bästa vän Sandra har följt med mig för behandlingen vilket jag är sjukt tacksam för.

Efter behandlingen som tar ca 8 timmar, så ringer jag min chef och meddelar sjukskrivingen.

Dagarna som följer är tuffa som fan.. Jag har bokstavligen fått ett dödligt gift insprutat i kroppen, för att stoppa en obotlig sjukdom jag lider av. Hur sjukt är inte det?
Min arbetsplats ringer och ber mig komma in för att visa en vikarie hur man gör mitt jobb.
Så under min sjukskrivning är jag alltså tvungen att åka in till jobbet. Detta händer tre gånger under dessa två veckor.

När min sjukskrivning är över återvänder jag till jobbet, för att finna att denna vikaie inte alls gjort det som skulle göras.. utan mitt skrivbord är nu översvämmat med jobb att göra... Jag på riktigt vill hoppa från en bro.
När jag går hem från jobbet den dagen så kommer platschefen efter mig och förklarar att dom behöver någon som kan aktivt vara på plats och att dom kommer se sig om efter en annan receptionist.. - Lättnaden är total. Jag bryter ihop av ren lycka och kan ÄNTLIGEN slappna av.

Jag får återigen gå hem, med lön, i väntan på nytt uppdrag. Detta är DEFINITIVT det bästa som kunde ha hänt mig just vid det tillfället.. Jag hade inte orkat många flera dagar.

Jag kommer med jämna och ojämna mellanrum uppdatera denna blog om vad som händer med mig och kaoset som är mitt liv.. Min MS, möjligheten och chansen att få Stamceller och bli frisk.. min utbrändhet, kärlek och jobb. Jag hoppas att ni följer med mig på denna resa och att ni kanske kan lära er något .

 

Puss å sånt.